Våga vägra vara hackkyckling

Stockholm 2012-02-16

Ett par gånger om året brukar medie-eventet "smutskasta inkassobolagen" gå av stapeln. Vanligtvis genom traditionell indignationsjournalistik med fokus på branschen i allmänhet eller med ett utpekat bolag som måltavla. Eventet följer oftast den väletablerade mediedramaturgin "liten människa" mot "storbolag" alternativt "skattebetalare" mot "privata vinster".

I dagens snuttifierade mediemiljö tycks faktakoll vara en sorgligt nedprioriterad syssla på många redaktioner, att döma av alla de felaktigheter, missförstånd, overifierade påståenden och rena spekulationer som är mer regel än undantag i rapporteringen.

GP publicerade i början av 2011 en rad artiklar om inkassobranschen på temat att inkassobolagen tjänar alldeles för mycket pengar. Här förekom uppgifter om att bolagen köper fordringar för en spottstyver, säljer dem vidare och sedan cashar hem feta skatteavdrag, driver in preskriberade skulder och att det är gratis att använda Kronofogdens tjänster. GP lyckades också få justitieministern att uttala sig negativt om inkassobolagen och deras vinster. Svensk Inkassos ordförande Claes Månsson fick efter en hel del tjat möjlighet att i en intervju ge branschens syn på saken. Den artikeln följdes raskt av en debattartikel signerad av två företrädare för organisationen Insolvens där man går till angrepp mot inkassobranschen i allmänhet och mot Claes Månssons uttalanden i synnerhet. Värt att notera är att samtliga artiklar, utom den där inkassobranschen får komma till tals, går att leta fram och läsa via GP:s webbsida. Det finns som synes många sätt att vrida debatten åt det håll man vill.

Ett annat event i samma anda är det "avslöjande" en lokalreporter stod för då ett landsting för några år sedan beslutade sig för att sälja en portfölj med äldre, obetalda patientavgifter till ett av de större bolagen i branschen. Det resulterade i en väldig medial indignationspanik då just sådana obetalda fordringar av någon svårbegriplig anledning skulle vara särskilt oetiskt att överlåta åt någon annan att driva in, Det ledde till att Datainspektionen och Finansinspektionen gjorde gemensam sak och granskade hela handeln med förfallna fordringar. Även om DI och FI gruffade lite om klagomålshantering och delgivningsbolag så konstaterande man att handeln bedrevs på ett sunt sätt och inte behövde någon särskild reglering. Man påpekade t.o.m. att handeln med förfallna fordringar var en "sund städfunktion i en marknadsekonomi". Den nyheten hamnade dock inte på förstasidorna.

Skolfoton har också varit ett populärt återkommande tema för medieindignationen där inkassobolagen får klä skott för "oetisk" indrivning, när det i själva verket har handlat om föräldrar som missat den legala konsekvensen av att skriva på som "målsman för" sitt barn - och sedan inte betala fakturan.

Att hacka på inkassobolagen är f.ö. inte något unikt svenskt fenomen. Till exempel så publicerade Amerikanska Newsweek Magazine i januari i år en flera sidor lång artikel om de amerikanska inkassobolagens aggressiva indrivningsmetoder. Argumentationen, tonläget och innehållet i reportaget känns väldigt välbekant.

Den traditionella taktiken i branschen när det har blåst upp till mediestorm har ofta varit att krypa ner i skyttegravarna tills någon annan "skandal" dykt upp som flocken tagit upp jakten på. En fullt förståelig reaktion då man behöver vara extremt medietränad, modig och ganska så slug för att våga sig på att gå till motattack - och klara sig helskinnad ur den.

Inkassobranschen, liksom privata vårdgivare och friskolor, ägda av riskkapitalbolag, är enkla måltavlor för media när det handlar om att piska upp lite indignationspanik. Därför kan det vara lätt att resignera inför att inkassobolagen alltid tycks tillhöra gänget med svarta hattar.

Men det ensidiga hackandet på branschen har sina nackdelar när det får stå oemotsagt. Felaktigheter, personliga åsikter och missförstånd har nämligen en tendens att bli till "sanningar" om de upprepas tillräckligt ofta. Se bara på uppgiften om de 400 000 överskuldsatta, vilken har sitt ursprung i en avancerad statistikakrobatik utförd av Kronofogden. Trots att ingen, inkluderande myndigheten själva, vet vilka de 400 000 är, var man ska hitta dem och hur man ska hjälpa dem, har siffran nu blivit "fakta" som regelbundet återkommer i debatter, rapporter, artiklar och politikeruttalanden.

Den snedvridna bilden av inkassobranschen som ett tillhåll för diverse om inte skumma, så i alla fall omoraliska, affärer kletar sig fast över hela samhället och följer med in till myndigheterna och in i politiken. Det räcker med att botanisera en stund bland de motioner som partierna lämnar in till Riksdagen varje år för att upptäcka att vissa ledamöter okritiskt tycks använda medias uppgifter som huvudkälla för sin argumentation. Varje år recyclas olika varianter av förslag som alla går ut på att inkassobolagens möjligheter att driva in fordringar ska begränsas. Absolut preskription, förbud mot handel med förfallna fordringar, ränte- och avgiftstak är t.ex. favoriter som ständigt går i repris. I höstens samling finns flera exempel där man utan större ansträngning kan lista ut att GP:s artikelserie varit inspirationskällan.

Det kan vara lätt att se motionerna som mycket väsen för ingenting men enskilda riksdagsledamöter, såväl som partier, har sina hjärtefrågor som de inte släpper i första taget. Och man vet aldrig vem som dyker upp som minister när det är dags för nästa spelarbyte.

Svensk Inkasso kämpar för att få mer utrymme i mediebruset, trots kompakt motstånd, vilket exemplet med GP antyder. Att rå på etablerad mediedramaturgi och försöka driva fram positiva skildringar av inkassobolagens verksamhet kan man nog bara drömma om. Däremot vore det önskvärt att åtminstone få en bättre balans mellan medias framställning och verkligheten. Vägen dit är en mödosam och otacksam uppgift, vilken kräver ett oändligt tålamod kombinerat med kreativ användning av alternativa kommunikationsvägar. Vad man än tycker om saken så är Kronofogden är ett tydligt exempel på hur man genom att larma och stå i lyckats förändra bilden av myndigheten genom att flytta fokus från det negativa (indrivning) till det positiva (förebyggande för gäldenärens bästa). Och få pris för det.

Hur frestande det än är att sitta kvar i skyttegravarna så är det nog läge att på allvar överge den taktiken. Branschföreningen ska väl ändå inte behöva stå ensam där på barrikaden? Dags att ta fram megafonen och börja väsnas!

Elisabet Hammar
16 februari 2012